Gomantong

Innan vi åkte tillbaka till Lahad Datu käkade vi lunch med gubbgänget på deras lunchrast. I det lilla samfundet kring plantagen fick jag reda på att det inte finns någon kontanthantering. Allt skrivs ner på nota samlas ihop i slutet av månaden och dras från lönen. Väldigt intressant tycker jag! Jag kan inte riktigt komma till freds med min tankeverksamhet om jag tycker att det är sjukt bra system eller om jag är lite emot det. Iallfall så ger det ett charmigt intryck. 
 
Torben hämtade oss och på vägen tillbaka stannade vi till vid en fladdermusgrotta i Gomantong. Under en timma varje kväll flyger alla fladdermöss ut ur grottan. Jag måste säga att jag tyckte det såg lite äckligt ut. Det var så sinnessjukt många fladdermöss. Oavsett så ser det ju väldigt häftigt ut!! men ändå.. Grottan i sig luktade blä och var full med kackerlackor. Jag hade inga ordentliga skor bara thongs vilket gjorde det hela ännu mer obehagligt när man kände dem knalla över fötterna. Därför valde jag att inte gå hela vägen in i grottan då kackerlackorna blev fler ju längre in och ju mörkare det blev. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tresure Island

Igår bar det iväg till Melanking. Där Humana har skola för barnen på plantagen. Först var vi med på skolavslutningen där sedan åkte vi till en stuga som en bekant till Michael hade lånat oss. Vi blev körda ut av deras chaufför runt om för att se hur plantagen såg ut och för att få en bild av hur de arbetar där. På turen såg vi två elefanter, vilda! Jag är såå lycklig. Det är något visst med att se vilda djur live, det är bara en helt annorlunda känsla än att se samma djur på ett zoo, tv eller inom ett inhägnat område. wow säger jag bara! Därefter blev vi utköra till floden, Kinabatangan, som rann utanför plantagen där en båt väntade på oss och vi fick oss någon timmas rundtur på kanalen. Vi såg flera olika apor, varav två Orangutanger!! alltså! alltså! Helt makalöst vad häftigt. Det var fantastiskt vacker och jag fick mer än en flash back från min tid när jag jobbade på floderna i Tortuguero National Park i Costa Rica. Det ingav lite samma känsla. 
 
På kvällen åt vi middag med gubbgänget, kompisgänget till den bekanta till Michael, och jag hade en såå trevlig kväll. Det var fantastiskt god mat som en av dem hade lagat. Jag har ju kommit till fiskeparadiset utan dess like här i Sabah. Så, jag har ätit fisk när jag blivit bjuden under min tid här. Kära Familjen- inte trodde ni att jag skulle vara den första av er att äta fiskhuvud va?! Kulturen av att ta vara på hela fisken är fantastisk tycker jag. Ingenting skall gå förlorat. Här är det verkligen rookies som skär av huvudet på fisken när den skall tillagas. 
 
Hela gubbgänget har sitt ursprung, flera generationer, i Kina. Det var första gången under min vistelse här där jag befann mig i ett sammanhang där jag inte behövde tänka på att jag var kvinna. Jag var bara jag. Vi blev bjudna på först en fantastiskt god stekt fisk till maten sedan drack vi var sin öl där kocken hade tillagat snacks. Det var kinesiska räkchips, något friterat fruktskal som smakade som bittra chips (myyyycket godare än vad det låter) och sedan hela små tillagade fiskar som man tog och åt rakt, man plockade bort det hårda benet i mitten och så knaprade man i sig hela. Jag åt en för att smaka men de andra mumsade i sig i takt med ölen. Vi drack Angur och Tiger och hade fantastiskt intressanta och roliga konversationer. Det är ju olagligt att dricka om man är muslim här vilket ingen i sällskapet var och vi knäppte en var sin till.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

finding neverland

 
 
Idag hade jag en intervju och den absolut jobbigaste hittills. Det får en verkligen att tänka efter, på vad man har och inte har. Personen jag intervjuade hade blivit arresterad i april detta år, arresterade blev även intervjupersonens partner och alla barn förutom två. Arresterade blev dem för att de var av etniciteten Sama Dilaut. Mellan april och slutet på september satt familjen tillfångatagna och kämpade än mer för livet än de redan gör i sitt vardagsliv. Malaysia upprätthåller inte kraven för mänskliga rättigheter och övervåld från polisen är vanligt. I häktet där de satt i 6 månader dog människor på grund av de ohygieniska förhållandena och avsaknad av ordentlig mat och skapliga portioner. Mamman och barnen hamnade i en cell medan fadern hamnade för sig med andra män. Det avled människor i cellerna, så vitt min intervjuperson vet dog det 17 stycken under deras häktestid, som de vet om. Efter 6 månader i häktet deporterades familjen till Filippinerna, utan att det finns någon kontakt i landet för dem, de har aldrig vart där, de har inga släktingar där, de visste inte hur systemet fungerade samtidigt som två av barnen var kvar i Borneo. I en månad sov familjen på båtstationen på bänkar där de hade blivit avsläppta, tiggde för att få ihop pengar att ge mat till sina barn och för att få kontakt till att ta sig tillbaka till Malaysia. 
 
Under den här tiden har jag hunnit bo i Barcelona, åka tillbaka till Sverige och ha en fantastisk sommar med enda bekymmer att behöva ha råd med tågbiljett mellan mina turer. Jag har hunnit avklara två delkurser, resa till Malaysia och inleda arbetet för min c-uppsats. Under samma tid som denna familj har kämpat för att överleva och kunna ta sig tillbaka till resten av sin familj. Det ger en lite perspektiv på sin vardag.. 
 
Det var otroligt rörande, sorgligt men samtidigt så inspirerande. Min intervjuperson utstrålade så mycket stolthet och styrka. Barnen log mot mig med en ödmjukhet och genuina leenden. När jag frågade hur det var att vara tillbaka fick jag till svar att de alla blivit tjockare. Äntligen kunde dem föda sina barn utan att vara rädda att de skall svälta. Men mamman i familjen fick jag förklarat för mig är inte sig själv längre, tiden i häktet tog hennes identitet och hon är inte samma person som innan.. 
 
Det fanns en familjär känsla under intervjun som jag kände väldigt väl igen, intervjupersonens attityd, sätt att prata och svaren på mina frågor påminde så mycket om mina föräldrar som på ett sätt får mig att tro att jag blev berörd på ett djupare plan än jag väntat mig. Det har fått mig att sätta min familj i perspektiv. Vad vi klarar av, vad vi gör, hur vi hanterar det, till vilket syfte och stoltheten i tillsammans med det vill bära. Styrkan man måste använda som bara blir starkare av att kunna visa sig svag. 
 
Det är en fantastisk familj och jag är tacksam att de tog sig tid att träffa mig och berätta om sina personliga upplevelser och sitt liv. 
 
 
 
RSS 2.0