Jossefin

Nice
För en vecka sedan var jag inte påväg hem från jobbet i minusgrader utan var i Nice och hade en hel helg där framför mig tillsammans med J 

(null)     
Fanns olika sevärdigherer runt om i stan  

 
(null)     
Citronträd!


(null)     

(null)     

(null)     
Fina fontäner i parkerna 


(null)     

(null)     

(null)     

(null)     

(null)     

(null)     

(null)     

(null)     

(null)     
Vackra vyer 😍


(null)     
God mat 🙏🏼👏🏽

     



(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)
Mysiga små gränder i gamla stan 


(null)

(null)
Hamnen

(null)

(null)
Vacker strand där det föregick en hel del fiske. Jag läste bok och gottade mig i solen


(null)

(null)

(null)
Vackra solnedgångar 

(null)
Underbara bruncher


Barcelona pics
Hittade detta inlägg som jag inte publicerat.  Några random pics från när jag bodde i Barcelona. Har lite samma väder här i Växjö som på bilderna, superkönt! 
 
// Some random pics from my time when living in Baecelona. Little mid-week inspo  






I am. And we all are
Jag har vart dålig på att uppdatera sedan jag kom hem. Det har bara vart så mycket, ber om ursäkt för det! 
 
Men en tanke slog mig idag att jag är hemma i en varm lägenhet, med mat och säkerhet. Jag lämnade en plats utan allt det där. En plats där om man blir sjuk får man bara hoppas på att det inte blir värre och där en, för oss enkel, förkylning kan vara livshotande. När jag sitter hemma i min säkra miljö och skriver på min uppsats om dessa barn, som för övrigt är min största oro i tillvaron- att inte bli godkänd eller hinna klart med uppsatsen, kan jag inte låta bli att tänka på vad dem gör nu. Med allra största säkerhet gör de precis samma sak som alla andra dagar när jag var där nere och hälsade på, dem är; vilket innebär att försöka överleva med at hitta tillräckligt med mat för dagen och att hålla ihop familjen genom att inte bli arreterade. 
 
Livet är sannerligen ett lotteri om vart man hamnar och jag kan ju inget annat än att vara tacksam över att mina nära och kära får bli sjuka och åldras i vår säkerhet och trygga tillvaro. När det inte finns något som jag kan göra för dem här hemma vet jag att dem ändå lever under bästa möjliga omständigheter. 
 
Jag saknar inte Malaysia mer än på det sättet att jag skulle kunna åka och hälsa på där igen. Men jag kan sakna att få träffa barnen nere på Strandbanken i Lahad Datu och vara där, bar få vara där och visa att jag uppmärksammar dem. Jag vet att dem finns där och jag vet vilka förskräckliga förhållanden dem lever under. Och jag bryr mig. 
 
 
 
 
 
 
 Här är lite bilder från Strandbanken i Lahad Datu där befolkningen från Sama Dilaut lever när jag vart där.